Bränder var ett svårt gissel för medborgarna – både i stad och på land – i 1700-talets Sverige. En ny brandförsäkringsreform krävdes. Det blev upprinnelsen till att Brandförsäkringsverket bildades 1782, ett av Sveriges mest anrika försäkringsbolag.
Frågan om en brandförsäkringsreform väcktes av borgarståndet vid 1778–1779 års riksdag. Detta ledde till att Kungl. Maj:t 1781 tillsatte en kommitté med uppdrag att utarbeta ett förslag till en rikstäckande brandförsäkring. Detta förslag kom sedan att ligga till grund för kung Gustav III:s kungörelse 1782 om att ”bereda de av eldens härjningar hemsökta, olyckliga och husvilla en mer säker och skyndsam hjälp”.
Allmänna Brandförsäkringsfonden (som 1808 bytte namn till Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader å landet, och 1954 till Brandförsäkringsverket) bildades 1 november 1782. Enligt reglementet skulle chefen för Överintendentsämbetet fungera som ordförande för fondens direktion. Fondens första ordförande var arkitekten Carl Fredrik Adelcranz, en framstående kulturpersonlighet i Sverige. Han har bland annat skapat Kina Slott, Drottningholmsteatern, Adolf Fredriks kyrka i Stockholm och Gustav III:s operahus.
Den produkt som Brandförsäkringsverket erbjöd var en allframtidsförsäkring, det vill säga en försäkring som gällde för all framtid efter det att den överenskomna premien erlagts. Fram till årsskiftet 1782/83 såldes ett tiotal försäkringar. De tre första gällde byggnader på landet, och var karaktäristiska för Brandverkets verksamhet: en kyrka, en herrgårdsbyggnad och ett bruk.
Intresset för Brandförsäkringsverkets tjänster var inledningsvis en besvikelse. Bolaget hade kalkylerat med en fondbehållning på 300 000 riksdaler efter tre år, men efter två år var fondkapitalet knappt 15 000 riksdaler, trots att inga brandskador hade belastat ekonomin.
Enligt de ursprungliga reglerna skulle försäkringstagaren betala en avgift under tre år, och därefter vara befriad från sina försäkringspremier. På grund av det bristande intresset var det nödvändigt att utöka betalningstiden över en längre period.
Fonden fortsatte att växa i beskedlig takt. År 1788 uppgick det samlade kapitalet till något under 70 000 riksdaler. Därför tvingades man fatta ett nytt beslut. Avgiftsbetalningen begränsades till tolv år, men efter de första sex åren reducerades premien till hälften. Den sammanlagda premiesumman låstes då på en viss nivå. En princip som kom att gälla ända fram till modern tid. Premieinbetalningstiden förlängdes emellertid till 24 år i mitten av 1800-talet.
Almby kyrka i Örebro tecknade den allra första försäkringen, den 31 oktober 1782. Den försäkringen var gällande ända tills Brandförsäkringsverket avvecklade sin verksamhet 2009.
BÅDE LAND OCH STAD
Brandförsäkringsverket riktade sina försäkringar mot byggnader både på landet och i staden. Inledningsvis dominerade städerna i försäkringsbeståndet. År 1790 låg 80 procent av de försäkrade byggnaderna i en tätort, men en bit in på 1800-talet dominerade i stället landsbygden.
Dessvärre var försäkringspremien densamma för egendomar både i staden och på landet. Eftersom bränder drabbade städerna hårdare, gick stadsrörelsen med förlust medan försäkringarna på landet gick med vinst. Till följd härav delades fonden 1808 upp i två: en stadsfond och en landsfond. Ett par år tidigare hade Brandförsäkringsverket drabbats av stora skadeersättningar på grund av de omfattande stadsbränderna i Göteborg och Uddevalla.
Stadsfonden drabbades senare av ytterligare stora skadeersättningar, bland annat när två tredjedelar av Åbo brann ned 1827. Tillgångarna räckte inte längre för att betala skadorna som uppstått. Fonden upplöstes genom en skrivelse från Kungl. Maj:t 1827. Fonden fick emellertid två efterföljare: Städernas Allmänna Brandstodsbolag och Skånska Brandförsäkringsinrättningen. Landsfonden ombildades till Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader å landet, men fortsatte att verka utifrån samma principer som tidigare.
Under 1800-talet bildades ett flertal rikstäckande brandstodsbolag i Sverige, som konkurrerade med Brandförsäkringsverket. Ett förslag framfördes 1843 om att upplösa fonden, men detta blev inte av på grund av de svårigheter som fanns med att genomföra en upplösning.
